Qaqortoq - Raubtier

Hur kan kölden bränna mig så svårt

Att hettan liknar glöd?

Hur kan vinden pina mig så hårt?

Den viskar om min död

Vemod tynger varje steg jag tar

Jag fumlar blott tafatt

Jag ger vad liten gnista jag har kvar

Till grym subarktisk natt

I gryningsljuset flammar brand

Jag ser ett öde, fruset land

Jag ser och ber för min själ

Jag fann Qaqortoqs is och snö

Jag tog farväl jag sade adjö

Jag ler, jag fryser ihjäl

Så stilla, så mäktig så obeveklig

Den tystnad som jag långsamt drunknar i

En kätting, ett fängsel av iskristaller

När natten är över är jag fri

Vilsen i det frusna vita hav

Som ingen bäring har

Min viloplats skall även bli min grav

Evigt blir jag kvar

Jag följer blott vår allfaders kompass

Och ödets lumpna giv

Förlikad med mitt ödes tunga lass

Emot mitt efterliv

I gryningsljuset flammar brand

Jag ser ett öde, fruset land

Jag ser och ber för min själ

Jag fann Qaqortoqs is och snö

Jag tog farväl jag sade adjö

Jag ler, jag fryser ihjäl

Qaqortoq, du skymtar vid gryningsljusen

Ditt anlete skänker mig ro och tröst

Jag skådar i fjärran de varma husen

De skänker mig fröjd i mitt trötta bröst

I gryningsljuset flammar brand

Jag ser ett öde, fruset land

Jag ser och ber för min själ

Jag fann Qaqortoqs is och snö

Jag tog farväl jag sade adjö

Jag ler, jag fryser ihjäl

I gryningsljuset brinner död

Likt fruset blod är himlen röd

Den ler men vill inget väl

Min tid är ute, allt förbi

Om ögonblick är anden fri

Jag ger mitt sista farväl

Den mäktiga, kalla lavinen rasar

Obändig, likt vårflodens vilda fall

Förlikning tar platsen från skräck och fasa

Ej ensam, ej sorgsen, ej längre kall