Ændalykt - Armagedda

En giftblomma sprungen från ur-ormens cirkel

Oölad djupt nere i tystnadens salar

Ett fall mången gång större än livets mirakel

En längtan om död som i tystnaden talar

Långt under bergets rötter och den avlidnes grav

Bortom livet självt, ändock kommen därav

Där smides de törnar som tär på vårt bröst

I stjärnfria nätter, när sommar blir till höst…

Genom vävnad och märg som en uråldrig klåda

Likt likmaskens hunger och dess spöklika sång

Likt nekrofilens saliv på kadavrets kön

En ohelig kärek till föruttnelsens intrång

Helios!

Horlykta!

Förbannad må den vara!

Ty vad gott gör dess ljus när var dag är för lång?

Och himmelens järtecken skänker blott tröst

Ty de varslar om ändalykt, evig bortgång…

Ty snarans prakt den går ej att förneka

Jämrande nu upp från stugtakets bjälkar

Lemmar ge vika!

Eder tid äro förbi

Likt vissnande blad på gravblommans stjälkar

Bak gärdsgårdens knotor i skogsbrynets rand

En fasans gestalt, ödets timglas han bär

Öppna din grind och låt elden dö ut

Ty det är döden, min vän, och hans timme äro här…