55 - Mikael Wiehe

55 år gammal

Klockan är tre

Jag vaknar mitt i natten

Jag kan inte ligga här mer

Jag stiger upp ur min säng

och tar på mina kläder

Smyger ut ur mitt sovrum

lätt som en fjäder

Min hustru framför datorn

i rummet bredvid

koncentrerar sej på skärmen

som om hennes liv stod på spel

Hon sitter i sin morgonrock

med hörlurar på

Hon märker inte

att jag går

55 år gammal…

55 år gammal

Jag går hemifrån

Jag går ut genom dörren

utan att vända mej om

Jag går ut över gräsmattan

Jag går in ibland träden

Det här är den gamla

vanliga vägen

Jag går förbi fotbollsplanen

där mina barn spela' boll

Jag går förbi Stadsteatern

där jag aldrig fick nån roll

Jag går förbi skolan

där jag till slut blev student

Jag går förbi biblioteket

som står bommat och stängt

Jag går förbi statsministerns

omskrivna bostad

Jag går förbi ett par soptunnor

där nån står och rotar

Jag går förbi kasinot

Där lyser det än

Jag går förbi parken som anlas

för många kungar sen

55 år gammal…

55 år gammal

Jag strövar i natten

Jag går längs kanalens

smutsbruna vatten

Jag går förbi hotellet

Jag går över bron

Sen är jag framme

vid stans järnvägstation

Jag står där rätt länge

Jag längtar till värmen

Jag ser på tidtabellen över tågen

som går långt ut i världen

Jag tänker på livet

som jag har levt det tills nu

Jag tänker på hur livet

skulle kunna se ut

55 år gammal…

55 år gammal

Jag går hem igen

längs tomma gator

där allt är stängt

Förbi den fete kungen

som sitter staty på sin feta häst

Över det stora torget

där allt är släckt

Jag går förbi torrlagda fontäner

med gubbar som gapar

Jag svänger om hörnet

in på min egen gata

Hittar nyckeln, öppnar dörren

smyger in i mitt rum

Klär av mej, lägger mej

Allt är lugnt

Min hustru framför datorn

i rummet bredvid

koncentrerar sej på skärmen

som om hennes liv stod på spel

Hon sitter i sin morgonrock

med hörlurarna av

Hon märker inte

att jag är tillbaks