Förändringen - Mikael Wiehe

Det hände mej nåt konstigt häromåret

Det hände mej en all’es vanlig dag

Det börja' som en missfärgning av håret

Jag kunde inte fatta vad det var

Jag greps av en sorts underlig förstämning

Det var nånting, jag var tvungen att förstå

Det var som om det skett nån sorts förändring;

nånting, jag inte alls förstod mej på

Det kändes som en smygande förlamning

Jag visste inte längre nånting alls

Det var nånting som förfallit till betalning

och jag hitta' inte pengarna nånstans

Jag slutade att visa mej på gatan

Jag smög mej bara ut när det var kväll

Jag orka' inte träffa folk och prata

Jag ville bara vara för mej själv

Jag minns när hela livet låg framför mej

Jag minns när jag tog hela världen i min famn

Jag minns när det var sommar hela året

och ingenting var lika vackert som ditt namn

Jag minns när vi var vänner och kamrater

Jag minns när hela världen var vårt fosterland

Jag minns när livet var en sprakande teater

och när vi alla var en del av samma kamp

Nu lever vi i mörker och förtvivlan

Vi är förblindade av ängslan och av sorg

Vårt stolta broderskap har gått till sista vilan

och varje hem har bli’tt sin egen lilla borg

Och några blev betrodda män i staten

Och andra lever på att ständigt spela falskt

Och alla har vi bli’tt en del av apparaten

Och ingenting betyder längre nånting alls

Nu vet jag vad som hände häromåret

Jag fattade till slut fast det var svårt

Vi är en del av nåt som redan är passerat

Och framtiden är inte längre vår

Jag ser på mina barn ibland på natten

Där sover dom med världen i sin famn

Jag hoppas, dom ska resa sej en morgon

och göra det, vi inte längre kan