Sista brevet hem - Mikael Wiehe

I maj var vädret ljuvligt

och stan var full av liv

Folk hurrade på gatorna

när vi marscherade förbi

Vår tro var utan fläckar

Vårt hopp var utan gräns

Vi hade inte lärt oss än

hur nederlaget känns

I juni skärptes striderna

Dom besköt oss varje dag

Och några lämna' staden

Men dom flesta stanna' kvar

Vi hoppades på morgondan

och trodde, den var vår

Fastän några kanske tvivlade

så stanna' dom ändå

I juli kom attacken

Vi slogs från hus till hus

Och långsamt maldes staden ner

till en blodig hög av grus

Vi slogs med allt vi hade

Vi kämpade som djur

Men lyckan hade lämnat oss

Nu var det deras tur

September kom med kyla

Vi gick mot nederlag

Vi såg det allihopa

Vi såg det all’es klart

Det fanns ingenstans att fly till

så ingen gav sej av

Vi kunde bara dö för det

vi trodde var vår sak

Idéer lär visst aldrig dö

Det har jag läst nånstans nån gång

Med det är svårt att riktigt veta

hur det egentli’n är med sånt

För egen del så kan jag bara

säkert säg' en sak:

Jag hoppas inte längre

Men tron, den har jag kvar

Det här är nog mitt sista brev

Dom är mycket tätt inpå

Vi ses nog inte mera

Det verkar knappast så

Men en sak vill jag be dej om

en allra sista tjänst

Berätta vad vi kämpa' för

för dom som kommer sen