Spelmannen - Sofia Karlsson

Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans

I sol och när skyar skymma månens skära dans

Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill

Jag spelar för att glömma att jag själv finnes till

Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin

Ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek och fin

Ni får inte ge min bannor eller kalla mej för lat

Fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för mat

Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved

Jag vill drömma under häggarna till solen hon gått ned

Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min fiol

Och spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol

Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord

Jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord

Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng

Det skall forsa som en strömmande sorg från min sträng

Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt

Och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt

Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum

Mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum

Tre sorgens strängar har jag — den fjärde har gått av

Den brast i en skälvning på den bästa vännens grav

Men ända in i döden vill jag följa er med sång —

Och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse en gång