Vägen blir ensam - Uno Svenningsson

Bilden är frusen, den här lilla världen är sig lik

Till och med ljuset som om jag aldrig gick

Ja bilden är frusen, som på ett gammalt vykort

En handstil som jag känner så väl

Vägen blir ensam, vägen blir ensam

Vägen blir ensam utan dig

Jag vände mig aldrig om, jag tog dagen som den kom

Livet tog mig i sin hand, det bar iväg över hav och land

Jag vet du frågade efter mig men jag vände mig aldrig om

Jag vände mig aldrig om

Stegen dom tar mig fram till gläntan som var vår

En äng full av blommor vågar knappt tänka

Hur många år

Som har passerat, sedan jag stod här lycklig med dig

Som jag känner så väl

Vägen blir ensam, vägen är ensam

Vägen blir ensam utan dig

Ja vägen är nsam, vägen är ensam

Vägen blir nsam utan dig

Jag vände mig aldrig om, jag tog dagen som den kom

Livet tog mig i sin hand, det bar iväg över hav och land

Jag vet du frågade efter mig men jag vände mig aldrig om

När livet tog mig i sin hand, det bar iväg över hav och land

Jag vet du frågade efter mig, men jag vände mig aldrig om

Nej jag vände mig aldrig om, nej jag vände mig aldrig om