Den skimrande - Fejd

Nu dansar dimmor på tjärnen, som solen väckte

Då glimmar daggen i ljungen som natter skänkt i silver tår

En storloms klagan om döden, var hälsad frände

Var gång hon vaknar i jorden, och återföds

Se hon svävar fram, med diserna i dimman

Så skimrande och kall!

Den dagen bringan sitt offer, till ljusa väsen

Om hennes skuldror så vita, en mantel för de hängdas gud

Se blommor grönska vid graven, de åren varsla

Dess lycka äro förgången, i dyster skrud

Se hon svävar fram, med diserna i dimman

Så skimrande och kall!

Härlig var dansen frejdig och vild

Furorna flammar, solen går ned

Blickarna tindrar med ögon så blå

All jämt de vandra i en ring utav renaste guld

Hon vakar med sin sång

Försvinner bort i dimman

Hon vakar med sin sång

Försvinner bort i dimmorna

Se hon svävar fram, med diserna i dimman

Så skimrande och kall!