Så vände vinden - Kleerup, Helen Sjöholm

Och någon sa att skuggan under träden

Allt mer och mer som frosten kom blev vit

Som om dess gröna gräs var sommarns hår

Som hastigt åldrades och frös till is Jag stod tyst och frusen där i mörkret

Och hörde bara allt som var mig kärt

Försvinna i en mörk och isig vind

Och sommaren låg snart död i landet Rind Så vände vinden om

Den svarta hettan kom Sen föll jag rakt i armarna på någon

På någon som kom springande och skrek

Jag visste inte vem i detta mörker

Som fångat mig när båda benen svek Om detta var en djävul eller mänska

Ty dånet ökade till en orkan

Och den som höll mig ropade allt högre

Skydda ögonen det kommer snart Så vände vinden om

Den svarta hettan kom Då gjorde jag min röst så gäll jag kunde

Och skrek tillbaks till honom 'jag är blind

Och därför skyddad jag har aldrig sett

Men alltid bara känt på landet Rind' Då släppte mannen mig och sprang för livet

Jag vet ej vart i nattens heta dån

Som plötsligt bara kunde överröstas

Av fruktansvärda åskor fjärran från Så vände vinden om

Den svarta hettan kom Jag lyckades att nå en stenig håla

Där hettan ej var outhärdligt hård

Och någon förde mig ingenom natten

Den tid som följde blev mitt ödesår Jag lärde mig det stora skriets blindskrift

I ansikten jag tog på med min hand

Nu är jag sångerska i Tredje salen

Och återvänder aldrig till mitt land Så vände vinden om

Den svarta hettan kom