Näktergalen - Triakel

Jag minnes uti värlen

En flicka som var grann

Med ett fagerligt ansikt som brann

Hennes kinder voro röda

Hennes ögon voro blå

Såsom uppå duvorna de små

Jag gick mig ut en afton

Det var en sommarkväll

Medåt lunden med min lilla mamsell

Små fåglarne de kvittrade

Så härligt uti lund

I den stilla och ljuvaaftonstund

Och Näktergalen spelade

Uti en annan dal

Med en darrande stämma coh en röst

Han spelte blott en stämma

Min maka har jag mist

Ack hur sorgligt den lilla fågeln sjöng

Jag stannade och hörde

På lilla fågelns sång

Till dess stårarne på mina kinder rann

Hut ledsamt är det icke

Jag minnes vid mig själv

Att vara ensam och hava ingen vän

Nu har jag kurat över

Nur har jag stävat fram

Och nu vilar jag i min väninnas famin

Nu får väl folket språka

Ja siga vad dom vill

Ty nu hörer du mitt unga hjärta till