Psalm i januari - Lars Winnerbäck

Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna i frostat vinterhår

Fenomena, Du är tusental av nykterhet, och svaren där jag går

Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan

Lika liten som ett sommarregn, för dom som inte hörde vad Du sa

Här lever drömmen om «det största», som en bubblande vulkan

Jag går och säger till mig själv: Snart är det vår.

Då faller regnet, inte jag

Fenomena, Du är vakan över mänskobyn, och flykten därifrån

Fenomena, Dina änglar sjunger kärlek, under månen, ner vid ån

Här växer tystnaden till vakuum, i betong och korridor;

Vi glömde björkarna, och änglarna i snön.

Och vissa tror att Du försvann

Glömskan härjar fritt och spottar skräck på fröken Svår

Och Hjärter Dam går runt och kämpar för att inte bli nånting man tar sig an

Fenomena, Du är lugnet som en söndag sprider ut på alla torg

Fenomena, Du predikar lika brinnande om glädje, som om sorg

Lika självklart spricker isen, som den frusit till en gång

Och Du spelar skådespelet gång på gång.

Men har vi lärt oss nånting alls?

Det är nätt och jämt att vi kan älska i betong

Och lika hårt, som Dina änglar sjunger vackert, stramar glömskan om min hals

Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna, och sträcker ut Din hand

Fenomena, Du är Leva, låta leva, lite lugn i Leva land

Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan

Lika väldig som ett åskmoln, när Du dånar över sovande kvarter

Här lever drömmen om «det största», som en bubblande vulkan

Snart spricker isen över ån.

Du viskar tyst: Långt bortom rikedom finns mer